Mycket pekar på att socker inte bara är en källa till överflödiga kalorier, utan en direkt orsak till fetma och typ 2-diabetes, skriver vetenskapsjournalisten Gary Taubes i British Medical Journal. ”Vi måste öka våra kunskaper om sockrets roll för hälsan och göra mer för att få ned konsumtionen.”
Enligt officiella beräkningar lider en av elva personer i USA av diabetes, och de senaste uppskattningarna tyder på att fetma och diabetes nu kan kosta USA:s hälso- och sjukvårdssystem så mycket som en miljard dollar per dag.
År 2016 kallade Margaret Chan, generaldirektör för WHO, det två globala tvillingepidemierna fetma och diabetes för ”en katastrof i slowmotion” och konstaterade att möjligheten att stoppa situationen från att förvärras praktiskt taget är lika med noll.
Vetenskapsjournalisten och författaren Gary Taubes har gjort lång och grundlig research kring sockrets roll för människors hälsa. I sin artikel ställer han frågan varför de här epidemierna har förblivit så okontrollerade trots alla försök att stoppa dem. Svaret är, menar Taubes, att debatten om övervikt och hälsosam kost fram till helt nyligen dominerats av idéerna om konsumtion av mättat fett och total energibalans.
För många kalorier som orsak till fetma är en förenklad förklaring.
De senaste tio åren har socker som potentiell orsak till fetma och diabetes rönt ett förnyat intresse, och många folkhälsoorganisationer rekommenderar nu striktare begränsningar när det gäller sockerkonsumtionen. Problemet är dock, vilket är huvudpoängen i Taubes artikel, att rekommendationerna bara gäller socker som källa till överskottskalorier – inte som möjlig direktorsak till både diabetes och fetma.
Socker behandlas annorlunda i kroppen än andra kolhydratrika livsmedel. Hypotesen är att det har unika fysiologiska, metabola och hormonella skadeeffekter, oberoende av kaloriinnehållet.
Den här teorin baseras på det faktum att vanligt socker (sackaros) och fruktosrik majssirap består av två sockerarter, glukos och fruktos, och att fruktos huvudsakligen omsätts i levern. Högt intag av fruktos via socker och fruktosrik majssirap får levern att ansamla fett. Detta leder i sin tur till insulinresistens som är den grundläggande biokemiska störningen vid typ 2-diabetes.
”Om socker utlöser insulinresistens är det också en orsak till typ 2-diabetes, oavsett om det finns en eller flera orsaker”, skriver Taubes och menar att, om det här sambandet faktiskt existerar, så bör socker vara den största boven bakom icke-alkoholrelaterad fettlever – en sjukdom som också börjat anta epidemiska proportioner.
Bevismaterialet som pekar mot sockrets skadliga egenskaper oberoende av kaloriinnehåll är dock fortfarande tvetydigt, enligt Taubes. ”Men om det stämmer, kommer vi att behöva förändra vårt sätt att kommunicera farorna med sockerkonsumtionen.”
Hur lite är lagom?
Rekommendationerna om ett begränsat sockerintag är en bra start (enligt Livsmedelsverket bör vi äta högst 50–75 gram tillsatt socker per dag), ”men vi vet inte om den rekommenderade nivån är säker för alla”, varnar Taubes och jämför i sin senaste bok, Bevisen mot socker, med tobaksproblematiken: ”Hur många cigaretter kan man röka utan att göra någon skada alls på sin hälsa?”
För en person som lider av fetma och/eller diabetes kan även ett lågt sockerintag vara för högt. Och eftersom sockerhaltiga produkter är så vanliga i den moderna västerländska kosten, kan det vara svårt för många att hålla sig på en tillräckligt låg nivå, skriver Tabues.
Vi måste ta reda på vad som gäller – ”ett samordnat forskningsprogram i syfte att ge tillförlitliga kunskaper i ämnet bör ligga högst på listan över prioriterade åtgärder”, avslutar han. ”Under tiden kan vi tillstå att bevisen fortfarande är osäkra, samtidigt som vi tillämpar försiktighetsprincipen genom att avråda från sockerkonsumtion.”
Källor: Taubes G. ”What if sugar is worse than just empty calories? An essay by Gary Taubes.” BMJ, 2018;360. Taubes G. Bevisen mot socker. Karneval förlag, 2017.